mymoment

Denna lilla berättelse har jag skrivit om i min "gamla" blogg, men tycker så mycket om den att den är värd att läsas igen.

Lille Prinsen


"Kom och lek med mig", föreslog Lille prinsen. "Jag är så ledsen..."
"Jag kan inte leka med dig", sa räven. "Jag är inte tam"
"Åh, förlåt", sa Lille prinsen.
Efter att ha funderat en stund tillade han: "Vad innebär att vara 'tam'?"

"Det är en konst som är nästan bortglömd" sa räven. "Det betyder 'att fästa sig vid någon'...
"Fästa sig vid någon?"
"Ja visst", sa räven. "Än så länge är du bara en liten pojke för mig, lik hundratusentals andra små pojkar. Och jag behöver dig inte. Och du behöver inte mig heller. För dig är jag ingenting annat än en räv lik hundratusentals andra rävar. Men om du tämjer mig, så kommer vi att behöva varandra. Du kommer att vara den ende i världen för mig. Jag kommer att vara den ende i världen för dig..."

"Mitt liv är enformigt, jag jagar höns och människorna jagar mig. Alla hönor liknar varandra och alla människor liknar varandra. Jag tycker det är lite långtråkigt. Om du tämjde mig skulle det lysa upp min tillvaro. Jag skulle känna igen ljudet av steg, som var olika alla andra. De andras steg kommer mig att försvinna under jorden. Dina steg skulle vara en locksång, som fick mig att titta upp ur lyan. Titta! Ser du sädesfältet där borta? Jag äter inte bröd. Säden är inte till någon glädje för mig. Sädesfält kommer mig inte att tänka på någonting. Och det är synd! Men du har hår som guld. Det blir härligt, då du har tämjt mig! Den guldgula säden ska föra tanken till dig. Och jag ska älska vinden som susar i säden..."
Räven tystnade och såg länge på Lille prinsen.
"Tämj mig, är du snäll!" sa han.
"Det skulle jag gärna göra", svarade Lille prinsen. "Men jag har så ont om tid. Jag måste skaffa mig vänner, och det är så mycket jag måste lära känna."
"Man lär bara känna det man tämjer", sa räven. "Människorna har inte längre tid att riktigt bli bekanta med något. De köper färdiga saker i affärerna. Men eftersom det inte finns vänner att köpa i affärerna, har människorna inte längre några vänner. Om du vill ha en vän, så tämj mig!"
"Hur ska man göra då?" frågade Lille prinsen.
"Man måste ha mycket tålamod", svarade räven. "Först sätter du dig en bit ifrån mig, till exempel där borta i gräset. Jag tittar under lugg på dig, men du säger ingenting. Men för varje dag kan du sätta dig lite närmare..."

Lille prinsen tämjde alltså räven. Och när tiden var inne för honom att resa sin väg, sa räven:
"Åh! Jag kommer att gråta!"
"Det är ditt eget fel", sa Lille prinsen. "Jag ville dig inget ont, men du bad själv att jag skulle tämja dig..."
"Ja visst", sa räven.
"Men nu kommer du att gråta", sa Lille prinsen.
"Ja visst", sa räven.
"Vad har du då för glädje av det hela?"
"Jag blir lyckligare när jag ser den gyllene säden."
Så tillade han: "Gå och titta på rosorna igen! Då förstår du nog, att din är den enda i världen. Kom tillbaka och säg adjö åt mig, så ska jag berätta en hemlighet för dig som avskedsgåva."

Lille prinsen gick sin väg för att titta på blommorna igen.
"Ni liknar inte alls min ros, ni är ingenting alls ännu. Ni har inte fäst er vid någon ännu. Ni är likadana som min räv var. Det var en räv lik hundra tusen andra. Men jag gjorde honom till min vän, och nu är han den enda i världen för mig."
Rosorna var mycket förlägna.
"Ni är vackra men intetsägande", fortsatte han. "Man kan inte ge sitt liv för er. Kanske skulle en vandrare som gick förbi min ros tro att den liknade er andra. Ändå är hon ensam mycket värdefullare än alla ni andra tillsammans, därför att det är henne som jag vattnat. Därför att det är på henne jag har rensat bort insektslarver (utom ett par stycken som skulle bli fjärilar). Därför att det är henne som jag har hört beklaga sig eller skryta eller rentav tiga ibland.
Därför att det är min ros."

Och han vände tillbaka till räven.
"Adjö", sa han.
"Adjö", sa räven. "Nu ska du få höra min hemlighet. Den är mycket enkel: det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen."
"Det viktigaste är osynligt för ögonen.", upprepade Lille prinsen för att inpränta det.
"Det är därför att du skött om rosen så länge som den har så stort värde för dig."
"Det är därför att jag har skött om rosen så länge..." sa Lille prinsen.
"Människorna har glömt bort den enkla sanningen" sa räven. "Men du får inte glömma den. Om du har tämjt något, fäst dig vid något, är du ansvarig för det för all framtid. Du ansvarar för din ros..."



Lille prinsen tämjde räven och nu är han borta, men i själva verket kommer han alltid att finnas hos räven, för varje gång räven ser sädesfälten tänker han på Lille prinsen. Han minns hur mycket Lille prinsen tyckte om honom. Varje gång man minns nån som tycker om en känner man lite av deras kärlek.
Varje gång räven såg sädesfälten tänkte han på Lille prinsen, så på sätt och vis fanns Lille prinsen alltid hos honom.